Maratonmannen Peder Åstemo
Nr 21 1970-1985, 1986-1989
17 A-lagssäsonger, 460 matcher och 507 poäng (230 mål–277 assist).
Samt 443 utvisningsminuter.
Nummer 21 Peder Åstemo.
Kärt barn har många namn, och i hockeysammanhang hette Peder inte särskilt ofta just det, utan ”Fjodor”, ”Vispen” eller bara efternamnet vilket var ganska ovanligt. I tidningarna fick han efter 10-11 säsonger heta ”Mr. SIK” precis som Conny Trygg gjort i slutet av sin 16 säsonger långa karriär.
Peder Åstemo var knappast någon dussinlirare, även om skridskoåkningen inte var den bästa var både spelsinne och teknik elitseriemässig. Dessa egenskaper gjorde honom tidigt till en målfarlig forward, men som han själv säger fick han oftast dribbla sig hela vägen in i mål.
Jag var så dålig på att skjuta så då måste man ha en egen fint… misslyckades den en gång så fungerade den nästa gång istället.
Hans skott var inte av bästa märke, men han kompenserade det väl med sin hemmagjorda fint där han mycket snabbt svepte med klubban i en cirkelrörelse över pucken, vilket lurade motståndaren att tro att han skulle gå på ena sidan, och så försvann Peder åt andra hållet. Ungefär som en överstegsfint i fotboll, och hemligheten bakom vispen var att Peder var lika bra på att göra den åt bägge hållen.
– Jag var så dålig på att skjuta så då måste man ha en egen fint. Jag la aldrig bort den heller för misslyckades den en gång så fungerade den nästa gång istället. Och båda håll, ja, den var bra och oftast gick den hem.
Tre vispar på raken
Undertecknad minns en match mot Westmannia 1983 där Peder först vispade bort en motståndare åt ena hållet, och när han vispade bort backen som återstod åt andra hållet jublade hela publiken, men tyvärr funkade det inte en tredje gång fri med målvakten då han knep ihop benskydden i sista stund, men publiken fick sig ett gott skratt och gav värmande applåder.
I början av karriären gjorde han fler mål än han spelade fram till, men förmågan att hitta kluriga passningar växte med tiden, och när han hamnade i samma kedja som två andra egna produkter, Rolf ”Loppa” Krantz och Hans ”Ada” Adolfsson, fördelades rollerna snabbt och det blev en succé från mitten till slutet av 1970-talet.
– ”Loppa” var riktigt målfarlig och Hans lite mer slitvarg. Den kedjan funkade ganska bra.
Lite av ett understatement kanske. Kedjan producerade mellan 1975 och 1979 339 poäng på fyra säsonger, och spelade allt som oftast tillsammans. En imponerande siffra och ett snitt på 3,05 poäng per match, och att laget 78/79 spelade i en tuff division I-serie.
När Dan Bäckström värvades från Tibro IK inför säsongen 1980/1981 fick Peder nya kedjekamrater, och lagkaptenen Jan-Allan Klang var tredje kuggen. En spelare som Peder lyfter till den allra bästa han spelat med.
– Klang var outstanding. Han kunde göra mål, assistera och jobba hem, han var verkligen allround. Vi spelade ihop jag, Klang och Bäckström ganska mycket. Stora pojkar, så jag kunde vara lugn där, skrattar Peder.
Elitseriekval mot Piteå
Succé-kedjan fick några riktigt bra säsonger tillsammans och kunde toppa det med kvalspel till Elitserien mot Piteå.
– Vi spelade faktiskt bra däruppe. Vi förlorade med 2–6, ganska stora siffror, men vi låg under med 2-1 länge och hade jättemycket chanser. Hemma var vi sedan inte med på samma sätt (2-10), men det var en upplevelse. Vi spelade borta på torsdagen och hemma på söndagen, och vi flög dit, det var ganska häftigt. Först Landvetter-Stockholm, omlastning och sen Stockholm-Luleå och så buss till Piteå. Lite bökigt, men det gick det med.
På väg till samlingen i Piteå gick det dock inte riktigt lika bra för några av spelarna, Peder var en av dem, när de skulle ta hissen på hotellet.
– Hissen var väl för fyra personer och vi var åtta i den så… Vi gick rakt ner i källar’n. Vi var ju på väg till matchen också, säger Peder med ett skratt.
– De fick ringa brandkåren och de var arga när våra huvuden trillade ut ur hissen till slut, för de var på fysträning och spelade innebandy när de fick åka iväg. Men vi kom i tid till samlingen i alla fall.
Med i upp- och nergång
Peder var med att föra upp Skövde IK från Division II till Division I två gånger och från Division III till Division II en gång. Han var inte med om det sorgliga uttåget ur ettan 1986, men var med när laget åkte ner i trean. Det var nog tänkt att den ettåriga sejouren i Skara IK skulle blivit tvåårig och ett avslut på karriären, men när Skara IK tackade nej till sin plats i Division II – dit Peder hade varit med och fört upp dem – blev hemlängtan över berget för stor och det blev tvåan med SIK istället, och när det blev trean året efter klappade hjärtat för hårt för klubben för att lämna och det blev ytterligare en säsong efter det när laget tagit sig upp från hockeydyn i trean till tvåan igen. Peders lojalitet mot moderklubben är oöverträffad så här långt, och när han ska försöka beskriva sin bästa egenskap som hockeyspelare låter det så här:
– Bästa egenskap? Jaa… Att jag gjorde allt för laget och att jag hade hjärtat i klubben, tror jag.
1999 röstades Peder Åstemo och elva andra före detta lagkamrater in i ”Århundradets Skövde IK”. När han fyllde 50 år 2002 tilldelades han livstids medlemskap i Skövde IK och fick en egen stol i Billingehov och fem år senare när klubben fyllde 50 år utsågs han i överlägsen stil till de första 50 årens bäste spelare.
Det är något med spelare som återkommer säsong efter säsong, och som i Peders fall, producerar från säsong till säsong. Peder avslutade sin karriär med att i sin näst sista säsong göra flest assist i laget, trots att de flesta forwards var 15-16 år yngre än honom och i elva av de 19 aktiva säsongerna gjorde han 30 poäng eller mer, trots att antalet matcher var 5-10 färre än idag.
Det var en sån kväll då allting fungerade och allt man gjorde blev rätt.
Almtuna-mötet etsat i minnet
Minnet sviker lite när vi pratar nostalgi om matcher han varit med och avgjort, men några fragment finns
fortfarande kvar om man pressar honom lite. Två sticker ut ur mängden, där upphämtningen mot Almtuna 1981 är den han i tidigare intervjuer har rankat högst för egen del.
– Vi låg under med 1-4 inför sista perioden och så vann vi med 6-4 efter att jag lyckats peta in några stycken (fyra närmare bestämt). Spelade ihop med Dan och Klang då, minns jag. Det var en sån kväll då allting fungerade och allt man gjorde blev rätt.
Historiebeskrivningen innehåller också att kedje-kollegan Jan Skärgård satt utvisad vid två av målen, och som Skärgård själv beskrivit som att han suttit på första parkett och sett Åstemo göra mål i parti och minut.
– Ja, det kan jag tänka mig att han satt utvisad, det var lugnast om han satt där, skojar Åstemo.
I början av karriären spelade Peder även fotboll i IFK Skövde, men i 15-16 årsåldern valdes hockeyn som nummer ett. Det blev spel i SIK:s juniorlag och i B-laget som också fanns på den tiden.
– Minns inte så mycket av den tiden egentligen, men det var nog Leif Adolfsson och Björn ”Nalle” Jonsson som tränade juniorerna då.
Omöjliga Örebro
Under åren i Division I fick Peder och Skövde IK känna på riktigt starka lag som aspirerade på Elitserien; lag som Hammarby IF, Örebro IK och Huddinge IK.
– De hade några riktigt duktiga spelare och för oss handlade det om att hålla tätt första fem, men det gick ju inte det heller, vi förlorade med 13-2 och allt möjligt. Men det var på bortaplan, då hade vi riktigt svårt mot de lagen, men hemma var vi bättre och vi gjorde bra matcher mot alla tre. Mot Hammarby hade det gått att få in femtusen i tältet, det var riktig rusning till den matchen.
Fram till vintern 1982 hade SIK inte tagit en enda poäng av Örebro IK, men kvällen när Peder haft som sämst förutsättningar för att spela såg han till att kvittera och ge SIK den första poängen mot stjärnfyllda Örebro som bland annat innehöll Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Martin Karlsson och Björn ”Nalle” Johansson.
– Ja, jag hade skurit mig i fingret på jobbet och tog någon spruta där för att kunna spela, och det gick ju bra.
Annars minns Peder inte så mycket av alla sina mål och poäng. Hans minns kamratskapen som han satt högt värde på genom åren.
– Det blev ju några säsonger och man har fått uppleva ganska mycket. Kamratskapen är något man bär med sig.
Lurig i uppspelsfasen
Något som domarna kommer ihåg, och kanske Bengt Wejshag (från Lidköping) framförallt – eftersom han påminner Peder om det varje gång de stöter på varandra – är Peder Åstemos trick att snabbt etablera laget i anfallszonen i powerplay. Burskydd var vanligt på 1970- och 80-talen, och forwards åkte oftast ner bakom mål för att hämta upp pucken och starta anfallen. Peder gled ner och gjorde så realistiska rörelser med klubban att han nästan alltid lyckades få med sig den forecheckande forwarden på sin sida. Bara det att pucken hade han inte med sig, den spelades ut på andra sidan och resan in i anfallszonen blev oftast enkel för lagkamraterna.
– Ha, ha, ja, den var ganska rolig, till och med domarna vek sig. Wejshag pratar alltid om den när man träffar honom. Motståndarlaget kom ju oftast upp med en forward för att följa den som hämtade pucken och det gick ju ganska fort och lite i stridens hetta så följde de efter mig.
Tröja 21
Som fotnot kan noteras att Peder Åstemo bar tröja nr 22 de tre sista säsongerna i SIK-tröjan. När han kom tillbaka efter ett år i Skara IK bars den av junioren Fredrik Isacson, men som ännu ett bevis på Peders lag- och föreningskänsla bråkade han inte om det utan tog den tröja som var ledig.
